Onödigt inlägg, behövs absolut inte läsas, ni behöver inte bry er, jag vill bara skriva av mig.

---

Gårdagen har jag inte så mycket att säga nåt om. Matchen gick som den gick - förlust. Men det var inte det som kändes mest, det var inte det som gjorde mig så himla besviken och arg efter matchen, det var inte heller det som förtörde resten av min kväll. Det finns nåt som förföljer mig, nåt som jag bara vill skaka av mig men det går inte. För det första borde prestationsångesten försvinna, men det är inte mitt största bekymmer.
SKADOR.
Jag är less nu, när ska det bli nog för mig?, och när ska jag ge upp?
Har haft den ena sträckningn efter den andra under den här säsongen, handlederna är kaiko och ena axeln har varit störd. Nu plussar vi till att jag fastnade i gräset och knät knakade till/vreds - kul... och det kan inte vara specielt mycket som ligger rätt i min högra hand och jag har ingen aning om vad jag gjort med den. Min superrisiga mage räknas kanske inte till en skada, men den finns här och den tar oändligt med krafter från mig.
Sen finns det ju skador som man får skylla sig själv för, typ när man sparkar i stolpen av ilska...känns efteråt kan jag ju säga.


Men redan efter operationen som jag gjorde för drygt ett år sen så kände jag att jag ville att det skulle vara nog, redan då var psyket slut och jag kände att jag inte skulle orka mycket mer.  Vad var det då som drev mig vidare och vad är det som fortfarande håller mig kvar och känner viljan att fortsätta? Först trodde jag att det var viljan att spela fotboll som gjorde att jag kämpade genom den långa och påfrestande tiden av rehab. Men jag har börjat tveka. Jag tror att det r min styrka och vilja att inte ge upp, jag tror att jag vill bevisa för alla att jag är bättre än dom tror. Att om någon säger att jag borde lägga skorna på hyllan så taggar det mig ännu mer att komma tillbaka från skador. Men någon gång måste ju även jag tappa styrkan- den är inte oändlig.
Vi får vänta och se vart viljan tar mig, det kan ta slut här eller så tar det mig så långt jag bara vill.



Jag får leva på hoppet att allt går som jag vill - hoppet är det sista som överger en.